Jag vill berätta om en pojke.
Jag träffade honom på ett hustak.
Det var sommar, varmt och alla hade bruna armar.
Jag hade aldrig sett honom förut. Inte på riktigt.
Men helt plötsligt satt vi där på det röda tegeltaket och jag såg honom.
Han var blond och hade det vackraste leendet.
Han log mot mig och berättade allt.
Och jag förstod ingenting, fast jag förstod precis allt.
Det doftade sött i luften. Han skrattade och hade blå ögon.
Jag vet inte om han såg mig.
Men jag satt där hela kvällen och pratade med honom.
Lyssnade och undrade vart han hade varit.
Han berättade för mig om en man som skrev vackra låtar.
Som gick rakt ut i vattnet och glömde simma.
Sedan klättrade vi ner från taket. Vi satt i det gröna gräset.
Vi såg solen gå ner. Det var bara vi två fast det var tio andra också.
Sedan gick jag hem barfota på den varma asfalten.
Och tänkte på pojken med blå ögon som skrattade och log.
Och det flög tusentals vackra fjärilar i min mage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar